Sandra Jessika Åhlén

Då var det bara cirka trettio minuter kvar på olycksdagen,
fredag den 13:de. Ja ska jag vara ärlig så har det väll inte hänt
mig något speciellt olycksdrabbat (peppar peppar ta i trä) förutom
att jag gjorde bort mig rejält på jobbet tio minuter innan stängning.

Lina frågade om jag hade lust att fixa klart hennes skyltar och trött som
jag var tänkte jag, hellre de än kassa. Ber Gunni visa mig hur det går till
att laminera eftersom jag inte gjort det förut med en sån där.. maskin?
Hon visar mig och jag börjar fixa och trixa, sätter in ett papper i plastfickan
och drar in det i maskinen.. men vad händer? Det blir ju inte laminerat..
Hm jag tänker för mig själv, vad gör jag för fel, men orkade inte bli dum förklarad,
plasten blev lite bubblig och fastnade inte ihop med papperet så jag tänkte att
det kanske var luft som hade kommit emellan.. Så jag började om på ruta ett igen,
men till min fasa upptäcker jag att samma sak händer igen! Men vid den här tiden
på jobbet är jag redigt trött så jag får nog och skriker till Gunni: "Vad gör jag för fel?!"
Hon kommer springande.. stannar upp och börjar GAPSKRATTA och ropar till alla
andra att komma och titta vad jag gjort! Fel plast hade jag tagit.. Själv tyckte jag inte
att det var något speciellt, men det tyckte hon så hon skulle hänga upp mitt lilla
sned steg på kylskåpet i personalrummet och skriva Sandras verk.
Fine, mobbad for life!

Nu yrar jag.
Bäst att sova.
Natti natt mina små skatter