Sandra Jessika Åhlén

Jag vet inte hur jag ska börja eller vad jag ska skriva,
jag är lixom tom på ord och det är med tårar längs mina kinder jag skriver detta.

I min hjärna har det nog ännu inte gått in att du inte längre finns med oss här på jorden,
det är ju så nytt.. Medans mina händer skakar och det vrider sig nere i magen..

Men endå så kan jag sitta här, och tänka på alla fina minnen från när vi var små,
jag och min bror. kommer du ihåg det mormor? när jag och danne var hemma hos dig,
tror mamma och pappa jobbade och vi skulle få äta hemma hos dig efter fritids.
När vi kom hade du gjort pannkakor, som luktade ljuvligt, du gjorde alltid god mat.
Vi åt och vi åt, och du sa bara, ta mer, ta mer, tillslut höll vi på att explodera av alla
pannkakor, men sex stycken fick du oss att trycka i oss, och då mådde man lite illa.
Men tomt på tallriken skulle det ju vara! :) Det var ju du det, envis!

Eller alla gånger uppe i Särna, som jag som liten tyckte var riktigt roligt, när vi fiskade
i bumlingtjärnarna, när vi grillade korv vid fjätfallen (min favorit) eller när vi om kvällarna
satt och spelade kort, eller vi tjatade om att du skulle berätta spökhistorier! Minns du
när daniel blev så rädd bara av att ditt ansikte speglade sig i rutan då han trodde att
du var ett spöke, vad vi skrattade!

Efter dig lämnade du fyra barn och sexton barnbarn, och i våra hjärtan så kommer
du föralltd att leva vidare.

Sov gott, världens bästa mormor <3